Senaste veckorna har varit en upptäckt för mig, naiva lilla Katrine har vaknat upp och det känns som att någon har stuckit hål på min bubbla, min vardag och trygghet. Det var som om att det slog om, från en dag till en annan, och jag vet inte varför. Jag önskar så mycket att jag ville bli vuxen, men jag vill bara sätta bandet på repeat från det att vi var femton år. Jag vill inte växa upp, jag vill inte att mina vänner som är min familj ska flytta, jag vill inte att livet ska förändras, jag vill att vi alltid ska vara vi som så som vi alltid har varit. Jag är rädd för att skiljas.

 

Det är svårt att sätta ord på en självisk och barnslig tanke. Tårarna sprutar hejdlöst, och jag vet knappt varför. Men jag hatar hejdå, hatar att lämna något tryggt. Hatar, hatar, hatar - och det har jag alltid gjort. Som Malin sa igår "life of beeing lillasyster". Jag har alltid haft svårt för att vara själv, jag gillar inte mitt eget sällskap, om jag kunde hade jag helst låst fast mig i mina vänner, livet är så mycket roligare tillsammans. Jag är rädd för att det vardagshänget vi har haft de senaste åtta åren är över, att det aldrig kommer bli detsamma igen. Vi har alltid haft varandra, och jag tror att Mathilda, Malin och Elin känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det finns inte en enda sak de inte vet om mig, och inte en enda sak jag inte vill att de ska veta om mig.

 

Jag antar att detta är en del av att växa upp. Att inse att livet vi levt i skolan, på fritiden, i stallet, med kompisar, på tonårsfesten, hos föräldrarna, bland syskonen, i flickrummet bara varit en förberedelse till det riktiga livet. En förberedelse för att göra oss självständiga, trygga och nyfikna. Man har ju alltid vetat att vi en dag kommer att gå skilda vägar och skapa ett eget liv utanför vår barndomsbubbla. Att vi kommer att följa våra egna viljor, mål och drömmar. Men helt plöstligt står vi här och ska säga hejdå för att börja ett nytt, spännande liv. Nu ska vi vara självständiga, trygga och nyfika. Vi ska vara redo, men jag känner mig bara minst i världen.

 

Jag har svårt att förstå att vi som alltid haft varandra så nära, varje dag, inte kommer vara en del av varandras vardag längre. Att vi i höst kommer befinna oss på olika ställen för att följa vår egen stig. Jag vet att det kommer bli bra, men just idag känns det för mycket. Jag vet att det är lika för alla, men just idag känner jag mig ensam. Jag vet att vi alltid kommer att ha varandra, men just idag är jag rädd för vi ska bli för vuxna och glömma bort varandra i våra nya liv.

Klockan är strax tolv, det är måndag och jag har precis lagt mig i sängen med hö i håret och skitiga tår i mitt mer eller mindre kaotiska rum. Det blir så, tidiga mornar, långa dagar på jobbet och sena kvällar i stallet och jag är så trött att jag knappt orkar borsta tänderna. Kul det där hur nogrann man är med sina djur, men när det kommer till mig själv kan jag liksom leva i mitt egna skit i veckor innan jag tar tag i något.

 

Mycket tankar som snurrar i huvudet nu för tiden. De närmaste måndarna kommer bjuda på många förändringar, och som alltid när man sitter i ett mellanläge börjar hjärnan gå på högvarv. Ibland kan jag bara längta tills där och då jag lever ett stabilt liv, med en stabil framtid. Sippa behöva tänka på vad man vill, kan och ska, bara vara och känna sig nöjd. Redan på söndag börjar förändringarna genom att Elin flyttar till Lindköping, följt av Malin som flyttar till uppsala. Blir konstigt. Tur att jag, än så länge, har Mathilda.

 

Nej håller på att somna mellan varje mening, måste stänga ner.