För tillfället tänker jag väldigt mycket på Patrick, på hans skada, på vad som kommer hända framöver, på nästa vetrinärbesök och vad jag gör om han inte blir bra. Jag är rädd, livrädd för att få dåliga besked. Min värld kommer gå under, låter kanske överdrivet, och jag vet att man inte ska ta ut något i förskott, men om han inte blir bra; vet jag inte vad jag tar mig till. 

 

Sen tänker jag på hur allt blir när jag flyttar hem, vilket jag ska göra i november. Jag känner att det är dags för mig att lämna brolöten för ett tag. Jag behöver (först och främst) tjäna pengar, vila upp mig, träffa mina vänner (träffar iof min bästa vän varje dag, men dem där hemma haha), och bara pausa härifrån lite. Jag är glad och tacksam för att jag spenderat mitt senaste år här, har lärt mig så otroligt mycket och haft så kul. Men jag lever lite i en bubbla här, och ibland glömmer jag bort mig själv, vad jag själv vill och mina egna drömmar - kanske för att jag som jag skrev ovan fokuserar mycket på det jag gör här och nu.

 

När jag tänkt klart på Patrick och flytten så tänker jag på människor; dem runt omkring mig, dem som jag saknar, dem som jag inte saknar, och alla dem jag bryr mig om. Tänker på vad dem gör nu, vad dem gjorde förr, vad dem ska göra. Jag blir så facinerad när folk jobbar mot sina mål, flyttar, lämnar sina hem, för en utbildning, ett jobb eller för en annan människa. Jag beundrar mina vänner, ikke vänner, släkt och familj, som vågar göra allt det dem vill, och inte bara "go with the flow". Dem är bra, allihopa, på alla sätt och alla vis och det är så coolt. En som jag gick i samma klass som i två år, skrev 1,8 på hp och nu är hon snart läkare. En annan som hade noll ambitioner annat än att bli full varje helg, som idag flyttat och pluggar i södra Sverige. Eller Elin som håller på att bli ingengör, och Karin som är på utbyte i Paris.

 

Ibland känner jag mig så *efter" här i min bubbla på en hästgård i skogen. Att alla andra är påväg mot något större, medan jag är påväg hem, för att... göra vad? Jag frågade min syster förra veckan, varför man aldrig kan nöja sig, varför tror vi alltid att "gräset är grönare på andra sidan"? Och fick som svar att det är farligt att nöja sig, vi måste fortsätta ha mål att sträva mot och något större som vi vill ha eller ge eller göra - nöjer man sig kommer man aldrig framåt, blir man aldrig bättre, och tappar motivationen. Men att vara nöjd med tillvaron är viktigt, nöjd med sig själv och det man gör, för att kunna vara glad. Hon är ganska klok min syster.