Det är december nu och jag befinner mig i en helt annan del av Sverige nuförtiden. En liten etta på Ulrikedalsvägen 35A i Lund är numera min hemadress om någon vill skicka post. På dagarna pluggar jag på universitet (det ordet låter så vuxet att säga??), och försöker bli bättre på engelska dvs. lära mig fonetiska alfabetet, läser viktorianska böcker från 1800-talet och försöker förstå ord såsom dogged. Om tolv timmar har jag tenta, förmodligen därför jag fick för mig att skriva här istället för att plugga. Jag är glad på livet, Lund tar väl hand om mig. Jag har träffat de härligaste människorna som förgyller mina dagar, sånna som man bara blir glad av. Skolan går väl sådär, jag är ju ingen stjärnelev, etablerat sedan 1995, men jag försöker och det kommer man ganska långt på. Om en vecka är det redan julledigt, Lund-ledigt, och jag åker hem till Stockholm, för att sen åka vidare till Italien och fira jul med den bästa familjen, min familj. Lika tacksam varje år att jag har en familj att få fira jul med, det ska man inte ta förgivet. 

 

Kan inte låta bli att få en liten kniv i hjärtat av att skrolla tillbaka på arkivet och se det jag skrev för ganska exakt ett år sen när jag precis hade flyttat till Ågesta för att jobba. Så lyckligt ovetandes hur kommande år skulle bli."En sak som är säker är att jag alltid kommer att ha honom med mig, om jag så skulle flytta till Nordpolen, så får han väl bo i en iglo. Nästa flytt blir förmodligen söderut för att börja plugga (kanske till hösten?) jag och Patrick ska bli studenter. Hoppas han gillar nudlar." Vad annorlunda jag trodde livet skulle bli, vad fel jag hade. Det sticker forfarande till i mig, ångesten att ha tagit hans liv ifrån honom, det är nog det som fortfarande gör mest ont. Men det är ju så livet är, vi bygger upp luftslott om framtiden och förstår inte hur många hinder på vägen vi kommer möta, och förstår ännu mindre att vi kanske inte ens kommer att komma förbi alla hinder. Livet berikar en, på många fina, jobbiga, häftiga, tuffa och vackra sätt, och motgångarna får oss nog ändå någonstans, att växa på andra sidan. Jag förundras människor som kämpar, även fast allt rasat, och jag vill bara krama er alla, för det gör så ont att förlora. 

 

Men det är som mamma brukar säga till mig, "intet er så skidt, at det ikke er godt for noget". Det finns verkligen få saker (utom krig, svält, våld och barnhadel och lite till då), som är sååå illa, att det aldrig någonsin kommer att komma något gott ur det. Om det så leder till en annan bra händelse, eller en styrka vi hittar hos oss själva, eller en ny vän, eller något som slutändan kan få oss kolla tillabaka på det och le. Jag tror att om mitt luftslott hade byggts hade jag inte stått här med dem vännerna jag har här idag, kanske inte ens bott på Ulrikadalsvägen, jag hade haft en annan upplevelse som säkert varit bra den med, men det kan vi inte veta.

 

Imorgon kommer min syster hit, och för det är jag glad, på onsdag är jag klar med tentor för iår, och på torsdag får jag träffa Milla. Vet inte var jag vill komma, men jag är glad - även om tårar rinner ibland - i slutändan ändå: glad och tacksam.