Sommaren är äntligen här, och denna gång verkar den vara här för att stanna. Om två jobbveckor har jag dessutom en hel veckas ledighet. Ska bara njuta av att vara hemma och leva sommar; åka ut till stallet och umgås med Patrick, hänga med kompisar och sova ut. Så välbhövligt och efterlängtat. Senare i sommar åker jag ner till Portugal för att hälsa på farmor och familjen, en vecka i soliga Porto. Kommer bli riktigt skönt. Under den veckan ska Patrick få åka till Evelina på träningsläger, kommer bli väldigt nyttigt för både honom och mig. 

 

Appropå Patrick har han verkligen gjort stora framsteg de senaste veckorna. Han blir stadigare och stadigare för varje dag och har mycket mer ork och kraft i dagsläget än för bara ett par veckor sen. Han försöker verkligen varje pass och vill vara till lags, även om han tycker det är jobbigt. Blir som nykär varje gång jag suttit på hans rygg, tänk att jag äger en sådan fin och underbar häst?! Igår smälte mitt mattehjärta, påväg ner mot hagen när jag ropade på honom, kollar han upp ger ifrån sig ett stort gnägg och går fram till grinden. Det börjar verkligen bli han och jag. ❤️

 

Sen senast har jag dessutom hunnit fira min första svenska midsommar på fyra år - och den vara så bra som den kunde bli. Omgiven av härliga människor, med lekar och snapsvisor, jello shots, sill och på toppen av det 11 grader och regn. Precis som svensk midsommar ska vara. 

Tidiga mornar på kontoret i vanlig ordnig... Imorgon är det midsommar, och Sverige är gråare än någonsin, men tacka gud för en extra ledig dag. För första gången på fyra år ska jag fira en Svensk midsommar i regnet, ska bli såå kul. En sista dag på jobbet innan långhelg... Och ikväll blir det träning med Patrick. Igår fick Evelina rida och tror hon är på helt rätt spår. Framåtbjudning, stöd, framåtbjudning - träna, träna, träna💪🏼

Att se alla glada studenter springa ut och alla P12 hänga runt på gatorna intill sent på nätterna sticker aningens i mig, sticker av avund. De har fått sommarlov, de är klara med skolan och de är fria i vad som brukade kännas som en evighet. För mig blir det inget långt sommarlov, och det kommer det aldrig bli igen. Förra året var sista gången, det var det sista sommarlovet. Det känns vemodigt och tanken på det får mig att vilja bil tolv igen... Även om jag älskar att vara vuxen, ha mitt egna liv, ta mina egna beslut, tjäna mina egna penar och få fördriva min tid på precis vad jag vill, så vill jag så gärna gå till skolavslutningen och sjunga "deeeen blooomster tid nu koooommer". Det var en frihetskänsla utan desslikes.

 

Men jag antar att man vänjer sig med åren. Liksom en del av att bli vuxen. Att man helt enkelt en dag kommer att glömma bort hur det kändes att gå ut från skolan, med betygen i hand efter att ha sagt glad sommar till lärarna, och att det då inte kommer att stickas till av avund. Åhh vad jag bara ville ruska om varenda unge jag körde förbi när jag satt i bilen på väg hem stan här för en timme sen, vid 01.30 - njut av era sommarlov, njut av denna första sommarlovsnatten, och njut av alla tio veckors ledighet du har framför dig.

 

Det var tider det, och nu när verkligheten kommer ikapp och man förstått att det där med lov aldrig blir det samma, inser jag hur viktigt att hitta en vardag man trivs med. Ett jobb dit man vill gå, och en fritid som man fördriver med något som ger energi. Jag hoppas på att en dag kunna älska mitt jobb, kanske inte alla dagar i veckan och hela tiden, men ibland, lite då och då, att känna att man älskar det man faktiskt gör och inte bara längtar efter den där friheten som man kände den första sommarlovsnatten när man var tolv...

 

Det är många faser man ska gå igenom här i livet, men sommarlovsfasen, den är nog över.