Jag satt i hagen imorse och kollade på honom, länge, länge, stirrade på honom i takt som jag räknade ner timmarna, minutrerna, sekunderna. Jag önskade så mycket där och då att det fanns en pausknapp, en pausknapp som kunde stanna tiden, så att jag kunde njuta lite till av att bara kolla på honom, hans blanka päls och hans vackra huvud. Men tiden fortsatte gå, det fanns ingen knapp att trycka på och det fanns ingen återvändo. Han var så vacker och så lycklig i morgonsolen, där han mumsade i sig det färska gräset. Öronen var spetsade rakt fram, ända tills det tog slut, det gick så fort, och så var han borta. Och han kommer vara borta så himla länge nu.

 

Känslan efter? Tom. 

Förstår inte att det har hänt. 

Tror fortfarande att det är en dröm som inte vill ta slut. 

Men jag vet att när jag vaknar imorgon, kommer ögonen forfarande vara rödspränga, och han kommer inte att stå där och vänta på mig. 

Det värsta av allt är tanken på hur länge han kommer att vara borta och hur lite tid jag har kvar att njuta av honom.

Ibland hatar jag att vara en ambitiös människa, en som lägger hjärta och själ för att lyckas, en som följer drömmar och en som hela tiden vill mer. Att göra något till hundra procent, gör en så in i helvete sårbar. Gång på gång blir man besviken, besviken på sig själv när man inte lyckas, besviken på sina omgivningar när de inte lever upp till det man förväntat och besviken på orättvisor när man inte kan påverka. Ibland önskar jag bara att jag var kunde nöja mig med lagom, så att jag bara blev lagom besviken på mig själv, lagom besviken på mina omgivningar och lagom besviken på orättvisor, då skulle inte hela världen rasa och hjärtat gå itu när orden ekade "du har gjort allt du kan, det finns inget med att göra." 

 

Är det inte konstigt, hur hela livet kan vändas upp och ner, när en pusselbit fallerar? Att man liksom tappar fotfästet för att pusslet aldrig kommer att läggas klart. Och när jag står där utan fotfäste, önskar jag så mycket, att jag aldrig gav mitt allt, att jag aldrig älskade så strakt och att jag aldrig kämpade så hårt - för då skulle det kanske inte göra lika ont, då skulle jag kanske inte sitta här med svullna och rödsprängda ögon, och då skulle jag kanske inte gå lika mycket sönder för ett öde jag inte kan bestämma. Det gör ont att känna.

 

Det sägs att vi ska vara glada för våra känslor. Jag läste någonstan att känslor fungerar som livets gps-apparater som styr oss dit vi vill och att de är vår starkaste drivkraft. Utan dem är vi inte mänskliga och att vara människa innebär att känna saker, det vet jag, och det är okej att känna. Men jag blir arg på mig själv för att jag känner så mycket, klart att jag vill känna, men måste det ta så hårt?  

 

Jag är så förbannad på att livet är så orättvist, inte orättvist mot mig, men orättvist för att det är jag som har makten, makten att bestämma hans liv, eller hans inte liv. Vem fan gav mig den rätten bara för att mitt namn står ett papper. Patrick, min älskade Patrick, förlåt. Förlåt för att du inte kan välja själv, förlåt för att jag inte kan ta bort din smärta, förlåt för att vi har gett upp nu.