Sitter på tåget mot landet, Brolöten, hem efter en vecka hos Mathilda i Chamonix. Har haft den bästa tänkbara veckan, en vecka utan måsten, omringad av skyhöga berg, härliga människor, med skidåkning och meterhög pudersnö, mangodrinkar, tequilashots och viktigaste av allt - min bästa vän vid min sida. Man glömmer nästan bort hur mycket man saknar varandra när man varit utan varandra så länge, och nu gör det nästan ont när jag befinner mig tusentals kilometer från henne igen. Alla behöver en Mathilda.

Samtidigt ska det bli skönt att komma hem till gården, min roomie (som drog hem en vinst idag!!!) och min Patrick. Ibland skrämmer jag mig själv när jag åker iväg från min vardag såhär, jag har sett så mycket fint, pratat med så glada människor och skrattat ändlöst - att jag glömmer bort hur bra min vardag är hemma. Känslan av att jag missar så mycket fint ute i världen, att det finns så mycket jag vill se, så mycket jag vill göra, att jag glömmer att hästskit och dressyrsadlar är det bästa som finns.

På något sätt tror jag att vi människor ofta hamnar där. Eller är det bara jag? I känslan att gräset är grönare på andra sidan. Vi söker jämt efter något vi inte har, att vi glömmer bort allt det fina runtomkring oss. Jag älskar min vardag, ibland är det bara farligt att pausa den. Minns när jag hade varit i London 10 månader, tog studenten, kom hem och var fri, allt jag ville var att hitta tillbaka till hästarna, och nu är där, och drömmer istället om bergstoppar haha! 

Patrick har iallafall vilat nu när jag varit borta och han ska få vila ännu en vecka innan jag sätter igång att träna inför vårt första start. Dags att komma ut och få rutin. Tänk vad han utvecklats, fina fina häst. <3