Det har blivit sommar, igen
2018-05-31Tiden är verkligen svår att greppa. Det känns som en livstid sen, samtidigt som det känns som igår. Jag har en tenta kvar som ska lämnas in, imorgon, sen är mitt första år på universitet över. 3 år kvar, för i höst börjar jag om, planen föll på plats till slut. Den planen som fallerade totalt för ett år sen. Det har blivit vår, eller rättare sagt sommar, gråa Lund har inte varit grått på över en månad. Faktiskt motsatsen till grått, tacksamt att hata vintern när man blir så glad av sommar.
Våren har varit fylld, fylld av allt som aldrig hade hänt för ett år sen. Jag har varit i norrland, haft besök av systerX3, vårbal, London, Valborg, Karneval och mycket, mycket mer däremellan. Har fått jobb. Har fått nya vänner. Har levt, och njutit. Just idag njuter jag kanske inte bland smattrande tangentbord och tentahets, men imorgon vid den här tiden är jag klar. Tacka ovan för det.
I sommar kommer jag verkligen ha sommarlov. Hänga på tenniscafet, baka bullar, umgås med vänner, dricka vin på balkongen, vara lite i Lund, rida lite hästar, åka till Portugal, vara med Milla, jobba lite till, umgås lite mer med vänner, åka till Island och njuta, njuta av sommar. Men först har jag en tenta att skriva klart, en helg att spendera, en massa tvätt som ska tvättas, kläder som ska packas ner och kompisar som ska kramas hejdå - på återseende. Jag hoppas att nästa termin blir mer utmanande och mer engagerande skolmässigt, att det börjar på riktigt då. Men annars har det faktiskt varit himla bra. Plugga är inte så illa ändå, och Lund har vunnit lite av mig, i alla fall de närmasta tre åren.
every cloud has a silver lining
2017-12-15Det är december nu och jag befinner mig i en helt annan del av Sverige nuförtiden. En liten etta på Ulrikedalsvägen 35A i Lund är numera min hemadress om någon vill skicka post. På dagarna pluggar jag på universitet (det ordet låter så vuxet att säga??), och försöker bli bättre på engelska dvs. lära mig fonetiska alfabetet, läser viktorianska böcker från 1800-talet och försöker förstå ord såsom dogged. Om tolv timmar har jag tenta, förmodligen därför jag fick för mig att skriva här istället för att plugga. Jag är glad på livet, Lund tar väl hand om mig. Jag har träffat de härligaste människorna som förgyller mina dagar, sånna som man bara blir glad av. Skolan går väl sådär, jag är ju ingen stjärnelev, etablerat sedan 1995, men jag försöker och det kommer man ganska långt på. Om en vecka är det redan julledigt, Lund-ledigt, och jag åker hem till Stockholm, för att sen åka vidare till Italien och fira jul med den bästa familjen, min familj. Lika tacksam varje år att jag har en familj att få fira jul med, det ska man inte ta förgivet.
Kan inte låta bli att få en liten kniv i hjärtat av att skrolla tillbaka på arkivet och se det jag skrev för ganska exakt ett år sen när jag precis hade flyttat till Ågesta för att jobba. Så lyckligt ovetandes hur kommande år skulle bli."En sak som är säker är att jag alltid kommer att ha honom med mig, om jag så skulle flytta till Nordpolen, så får han väl bo i en iglo. Nästa flytt blir förmodligen söderut för att börja plugga (kanske till hösten?) jag och Patrick ska bli studenter. Hoppas han gillar nudlar." Vad annorlunda jag trodde livet skulle bli, vad fel jag hade. Det sticker forfarande till i mig, ångesten att ha tagit hans liv ifrån honom, det är nog det som fortfarande gör mest ont. Men det är ju så livet är, vi bygger upp luftslott om framtiden och förstår inte hur många hinder på vägen vi kommer möta, och förstår ännu mindre att vi kanske inte ens kommer att komma förbi alla hinder. Livet berikar en, på många fina, jobbiga, häftiga, tuffa och vackra sätt, och motgångarna får oss nog ändå någonstans, att växa på andra sidan. Jag förundras människor som kämpar, även fast allt rasat, och jag vill bara krama er alla, för det gör så ont att förlora.
Men det är som mamma brukar säga till mig, "intet er så skidt, at det ikke er godt for noget". Det finns verkligen få saker (utom krig, svält, våld och barnhadel och lite till då), som är sååå illa, att det aldrig någonsin kommer att komma något gott ur det. Om det så leder till en annan bra händelse, eller en styrka vi hittar hos oss själva, eller en ny vän, eller något som slutändan kan få oss kolla tillabaka på det och le. Jag tror att om mitt luftslott hade byggts hade jag inte stått här med dem vännerna jag har här idag, kanske inte ens bott på Ulrikadalsvägen, jag hade haft en annan upplevelse som säkert varit bra den med, men det kan vi inte veta.
Imorgon kommer min syster hit, och för det är jag glad, på onsdag är jag klar med tentor för iår, och på torsdag får jag träffa Milla. Vet inte var jag vill komma, men jag är glad - även om tårar rinner ibland - i slutändan ändå: glad och tacksam.
Skulle gå genom ALLT för att få tillbaka dig.
2017-07-16
Jag fattas dig.
Portugal -17
2017-07-16
Hade gärna stannat kvar där, snurrat runt i solen, druckit vin, grillat, spelat spel, umgåtts med världens härligaste gäng - hela sommaren. Lämnat problem och gnagande magkänslor hemma i kyliga Sverige. Tagit dagarna som de kom, levt nu nu nu. Ska odla ett pengaträd, skänka hälften till behövande och sen fly ner till drömmarnas hus. Vem följer med?
Ett litet uttag från arkivet.
2017-06-22
Livet rullar på, nytt jobb, midsommar imorgon, och semester i Portugal hela nästa vecka. Vilken omställning livet har fått, men det går bra, umgås mest hela tiden med mina vänner, njuter av soliga sommardagar, promenerar med Milla, tränar och dricker öl. Saknar Patrick varje dag, såklart, imorgon har det gått fyra veckor. Känns orimligt, det känns så himla långt borta nu.
Nu ska jag åka in till stan, sätta mig på en uteservering vid vattnet och äta pizza. Sommaren är ändå bäst, tacka gudarna för vänner. Jag omges av så mycket kärlek varje dag, man tar sig igenom allt - tillsammans. <3
2017.05.26
2017-05-27Imorse försvann han.
Imorgon står han inte där och väntar på frukosthöet, han står inte och skrapar otålmodigt i marken, han lyfter inte huvudet och gnäggar högt när jag kommer, han är borta.
Jag satt i hagen imorse och kollade på honom, länge, länge, stirrade på honom i takt som jag räknade ner timmarna, minutrerna, sekunderna. Jag önskade så mycket där och då att det fanns en pausknapp, en pausknapp som kunde stanna tiden, så att jag kunde njuta lite till av att bara kolla på honom, hans blanka päls och hans vackra huvud. Men tiden fortsatte gå, det fanns ingen knapp att trycka på och det fanns ingen återvändo. Han var så vacker och så lycklig i morgonsolen, där han mumsade i sig det färska gräset. Öronen var spetsade rakt fram, ända tills det tog slut, det gick så fort, och så var han borta. Och han kommer vara borta så himla länge nu.
Känslan efter? Tom.
Förstår inte att det har hänt.
Tror fortfarande att det är en dröm som inte vill ta slut.
Men jag vet att när jag vaknar imorgon, kommer ögonen forfarande vara rödspränga, och han kommer inte att stå där och vänta på mig.
Den sista bilden på han och jag, oss. Tack för allt Patrick. Tack för allt vi upplevt tillsammans, tack för allt fint, tack för all glädje du gett mig och tack för allt du lärt mig på vägen. Livet är så orättvist, jag hade gjort allt i världen för dig, om det bara fanns mer jag kunde göra. Förlåt för att jag tog ditt liv ifrån dig. Älskar dig för alltid min fina, fantastiska Patrick ♡
❤️
2017-05-13Det värsta av allt är tanken på hur länge han kommer att vara borta och hur lite tid jag har kvar att njuta av honom.
Känslor, ambitioner, mål, drömmar och orättvisor
2017-05-11Ibland hatar jag att vara en ambitiös människa, en som lägger hjärta och själ för att lyckas, en som följer drömmar och en som hela tiden vill mer. Att göra något till hundra procent, gör en så in i helvete sårbar. Gång på gång blir man besviken, besviken på sig själv när man inte lyckas, besviken på sina omgivningar när de inte lever upp till det man förväntat och besviken på orättvisor när man inte kan påverka. Ibland önskar jag bara att jag var kunde nöja mig med lagom, så att jag bara blev lagom besviken på mig själv, lagom besviken på mina omgivningar och lagom besviken på orättvisor, då skulle inte hela världen rasa och hjärtat gå itu när orden ekade "du har gjort allt du kan, det finns inget med att göra."
Är det inte konstigt, hur hela livet kan vändas upp och ner, när en pusselbit fallerar? Att man liksom tappar fotfästet för att pusslet aldrig kommer att läggas klart. Och när jag står där utan fotfäste, önskar jag så mycket, att jag aldrig gav mitt allt, att jag aldrig älskade så strakt och att jag aldrig kämpade så hårt - för då skulle det kanske inte göra lika ont, då skulle jag kanske inte sitta här med svullna och rödsprängda ögon, och då skulle jag kanske inte gå lika mycket sönder för ett öde jag inte kan bestämma. Det gör ont att känna.
Det sägs att vi ska vara glada för våra känslor. Jag läste någonstan att känslor fungerar som livets gps-apparater som styr oss dit vi vill och att de är vår starkaste drivkraft. Utan dem är vi inte mänskliga och att vara människa innebär att känna saker, det vet jag, och det är okej att känna. Men jag blir arg på mig själv för att jag känner så mycket, klart att jag vill känna, men måste det ta så hårt?
Jag är så förbannad på att livet är så orättvist, inte orättvist mot mig, men orättvist för att det är jag som har makten, makten att bestämma hans liv, eller hans inte liv. Vem fan gav mig den rätten bara för att mitt namn står ett papper. Patrick, min älskade Patrick, förlåt. Förlåt för att du inte kan välja själv, förlåt för att jag inte kan ta bort din smärta, förlåt för att vi har gett upp nu.
Snart jul
2016-12-12Flyttade från Brolöten hem, hem till Viggan, och flyttade sen från Viggan till Ågesta. Mitt nya jobb och liv, inte enligt plan men jag är säker på att det kommer vara väldigt givande och lärorikt - och om inte nu, när då då?
Just nu sitter jag i min nya säng i mitt nya rum på Ågesta, har ont i halsen, och är trött men ändå glad över att Patrick börjar gå bättre, han känns gladare i träningen, hoppas hoppas att det fortsätter såhär (och att vi utvecklas i raketfart). Trivs än så länge bra här, men jag saknar Ofelia, massor. Konstigt att inte spendera tid ihop med någon som man umgåtts med under dygnets alla timmar i över ett år.
Imorgon är det lucia, december går alltid så fort, dubbelt så fort som alla andra månader. Bäst av allt är lussebullarna och julpyntet. Och sen längtar jag såklart efter att få hem mina vänner i jul, komsi, saknar er <3
En sak som är säker är att jag alltid kommer att ha honom med mig, om jag så skulle flytta till Nordpolen, så får han väl bo i en iglo. Nästa flytt blir förmodligen söderut för att börja plugga (kanske till hösten?) jag och Patrick ska bli studenter. Hoppas han gillar nudlar.
16 oktober 2016
2016-10-16 För tillfället tänker jag väldigt mycket på Patrick, på hans skada, på vad som kommer hända framöver, på nästa vetrinärbesök och vad jag gör om han inte blir bra. Jag är rädd, livrädd för att få dåliga besked. Min värld kommer gå under, låter kanske överdrivet, och jag vet att man inte ska ta ut något i förskott, men om han inte blir bra; vet jag inte vad jag tar mig till.
Sen tänker jag på hur allt blir när jag flyttar hem, vilket jag ska göra i november. Jag känner att det är dags för mig att lämna brolöten för ett tag. Jag behöver (först och främst) tjäna pengar, vila upp mig, träffa mina vänner (träffar iof min bästa vän varje dag, men dem där hemma haha), och bara pausa härifrån lite. Jag är glad och tacksam för att jag spenderat mitt senaste år här, har lärt mig så otroligt mycket och haft så kul. Men jag lever lite i en bubbla här, och ibland glömmer jag bort mig själv, vad jag själv vill och mina egna drömmar - kanske för att jag som jag skrev ovan fokuserar mycket på det jag gör här och nu.
När jag tänkt klart på Patrick och flytten så tänker jag på människor; dem runt omkring mig, dem som jag saknar, dem som jag inte saknar, och alla dem jag bryr mig om. Tänker på vad dem gör nu, vad dem gjorde förr, vad dem ska göra. Jag blir så facinerad när folk jobbar mot sina mål, flyttar, lämnar sina hem, för en utbildning, ett jobb eller för en annan människa. Jag beundrar mina vänner, ikke vänner, släkt och familj, som vågar göra allt det dem vill, och inte bara "go with the flow". Dem är bra, allihopa, på alla sätt och alla vis och det är så coolt. En som jag gick i samma klass som i två år, skrev 1,8 på hp och nu är hon snart läkare. En annan som hade noll ambitioner annat än att bli full varje helg, som idag flyttat och pluggar i södra Sverige. Eller Elin som håller på att bli ingengör, och Karin som är på utbyte i Paris.
Ibland känner jag mig så *efter" här i min bubbla på en hästgård i skogen. Att alla andra är påväg mot något större, medan jag är påväg hem, för att... göra vad? Jag frågade min syster förra veckan, varför man aldrig kan nöja sig, varför tror vi alltid att "gräset är grönare på andra sidan"? Och fick som svar att det är farligt att nöja sig, vi måste fortsätta ha mål att sträva mot och något större som vi vill ha eller ge eller göra - nöjer man sig kommer man aldrig framåt, blir man aldrig bättre, och tappar motivationen. Men att vara nöjd med tillvaron är viktigt, nöjd med sig själv och det man gör, för att kunna vara glad. Hon är ganska klok min syster.
Nu ska jag stänga ner, sluta tänka och sova istället. Kommande vecka får vi förmodligen besked om Patrick, snälla ingen som läser detta, håll tummar och tår. Det behöver jag, han och vår framtid.
Saknar att träna med honom, saknar att utvecklas och saknar att ha mål att sträva mot.
Kommer att sakna guldiga mornar, med hästlukt och Ofelia, men inte köldskador, skäll och fötter som värker. Att nöja sig eller vara nöjd?
Bland myggbett och shortsbränna
2016-07-30Mitt i den ljuva sommaren är vi, och för första gången på så länge jag kan minnas, spenderar jag hela i Sverige. Tackar vädergudarna som gett oss den bästa sommaren på flera år. Det finns få saker som slår svensk sommar; kvällsbad, ljusa kvällar, blå himmel, sommarregn, myggbett, och shortsbränna. Hittills har den inneburit mycket jobb, blandat med ett par visiter i sthlm, lite midsommarfirande, och bondebränna.
Nu har jag bott på Brolöten i närmare 10 månader. Jag är så glad för att jag hamnade just där, med just dem människorna. Det må vara kaos, jobbigt och stressigt ibland, men i slutändan är vi ändå världens bästa gäng. Patricks utveckling går däremot mindre bra. Efter att ha kämpat med motgång i över sex månader hittades kissing spines i ryggen. Efter behandling utan önskat resultat bokade vi in operation, som gjordes för snart två veckor sen. Så nu står jag med en nyopererad häst som snart ska åka på en månads rehab, och plånboken ekar tomt (vilket är ett av mina dilemman....). Jag ber till allt och alla man kan be till att han blir bra och ridbar igen. Saknar min träningskompis och att utvecklas tillsammans med honom. Det är sårbart att hålla på med den här sporten, att lägga hela sitt liv och sin själ i något som nästa dag kan ge dig en käftsmäll tillbaka. Jag tror inte jag är ensam om att ifrågasätta mig själv och mitt val på ridport när man möter motgång efter motgång. Men ändå fortsätter vi, dag efter dag, för att det är värt det.
Just nu sitter jag på tåget till Brolöten, var på snabb visit på Stockholms färgglada pridegator (💚). Ett väldigt tomt hus där hemma utan varken familj eller hund. Dom är nere och riggar i vår nya lägenhet i Portugal, hur härligt?!
Nu är prio ett att få Patrick frisk, därefter får vi se vad som händer. Tills dess ska vi krama ur det sista av sommaren.
But do not give up
2016-06-07
Min🌟🌟🌟
2016-03-31
1700km bort
2016-02-28Sitter på tåget mot landet, Brolöten, hem efter en vecka hos Mathilda i Chamonix. Har haft den bästa tänkbara veckan, en vecka utan måsten, omringad av skyhöga berg, härliga människor, med skidåkning och meterhög pudersnö, mangodrinkar, tequilashots och viktigaste av allt - min bästa vän vid min sida. Man glömmer nästan bort hur mycket man saknar varandra när man varit utan varandra så länge, och nu gör det nästan ont när jag befinner mig tusentals kilometer från henne igen. Alla behöver en Mathilda.
Samtidigt ska det bli skönt att komma hem till gården, min roomie (som drog hem en vinst idag!!!) och min Patrick. Ibland skrämmer jag mig själv när jag åker iväg från min vardag såhär, jag har sett så mycket fint, pratat med så glada människor och skrattat ändlöst - att jag glömmer bort hur bra min vardag är hemma. Känslan av att jag missar så mycket fint ute i världen, att det finns så mycket jag vill se, så mycket jag vill göra, att jag glömmer att hästskit och dressyrsadlar är det bästa som finns.
På något sätt tror jag att vi människor ofta hamnar där. Eller är det bara jag? I känslan att gräset är grönare på andra sidan. Vi söker jämt efter något vi inte har, att vi glömmer bort allt det fina runtomkring oss. Jag älskar min vardag, ibland är det bara farligt att pausa den. Minns när jag hade varit i London 10 månader, tog studenten, kom hem och var fri, allt jag ville var att hitta tillbaka till hästarna, och nu är där, och drömmer istället om bergstoppar haha!
Patrick har iallafall vilat nu när jag varit borta och han ska få vila ännu en vecka innan jag sätter igång att träna inför vårt första start. Dags att komma ut och få rutin. Tänk vad han utvecklats, fina fina häst. <3
Detta är vad jag kallar magiskt.
2016
2016-01-03Nytt år!!! Allt går så fort, känns inte som att jag hunnit med något under det gångna året. Men med större eftertanke har jag gjort en hel del, inte minst blivit hästägare igen. Flera resor till Danmark i samband med hästarna, Barcelona, fyllt 20(!!), varit i Portugal, hängt otaligt många timmar i stallet, umgåtts med världens bästa vänner, jobbat , funderat massor på framtiden och flyttat till Brolöten.
Detta år hoppas jag på att min numera 6åriga Patrick utvecklas ännu mer och att vi får börja visa oss på banorna. Sen ser jag fram emot alperna där jag ska hälsa på mathilda, och till hösten blir det förmodligen plugg.
Tror det blir ett utmanande år med en hel del förändringar. Taggad på att se vad framtiden har att erbjuda😎
Har varit underbart att vara hemma över jul och nyår, älskar älskar min vänner och familj. Har levt loppan, men nu saknar jag min lilla häst. Imorgon bitti blir det pusskalas.
Gott nytt år ❤️
Julstämning
2015-12-23Dagen för dopparedagen idag. För tillfället sitter jag själv i köket, har precis ätit middag och lyssnar på en blandning mellan julmusik och tvättmaskinen och uppesittarkväll i bakgrunden. Svårt att förstå att det är julafton imorgon, jag har inte haft någon större julkänsla detta år, beror nog på att jag mestadels jobbat och traskat runt i lera, regn och 10 grader. Längtar efter minusgrader och snö, om än kallt så är det så skönt att slippa lera upp till knäna och att spola åttio hästben hehe!
Jag jobbar imorgon förmiddag innan jag beger mig hemmåt för att fira jul med min familj. Är så tacksam att jag har en familj som väntar på mig där hemma, och som jag varje år fått fira jul med. Skickar massa varma kramar till alla som inte har någon att dela julen med och som inte har någon som väntar på en där hemma. Man ska vara rädd om varandra och uppskatta det man har.
Patrick har varit ganska duktig de senaste dagarna. Jag tömkör/linar honom numera alltid innan jag sitter upp, då får han springa av sig lite energi och kan inte komma undan men brall och bus som han kan med mig på ryggen - allt för att undvika onödiga konflikter. Han ger ett väldigt bra stöd i handen nu jämfört med ett par månader tillbaka, men på det sista har han blivit så stark och hängig i handen, så jag ska prova byta till vanligt tredelat tränsbett och förhoppningsvis få lite mindre häst i handen. Men det är så så svårt att rida unghäst, just i detta läge känner hur mycket jag hade vunnit på att sitta på en välutbildad, äldre häst. Samtidigt vill jag ju inte byta ut Patrick mot något annat i världen, men det är svårt att sitta på en outbildad, trotsig unghäst när man inte vet vad man strävar efter och hur man tar sig dit. Jag hoppas på att det snart släpper för oss...
Saknar henne, behöver henne <3
Så obeskrivligt fin
2015-12-20
19 december
2015-12-19Imorgon är det den 4e advent och bara 4 dagar kvar til jul. Ska bli så mysigt att komma hem och träffa syskon och saknade vänner som varit på resande fot och som är bosatta runtom i världen. Så bra med jul, alla kommer hem. Jag jobbar framtill lunch på julafton och sen tar även jag mig hem till Täby <3. Ledig några dagar över både jul och nyår, ska passa på att leva livet lite där hemma. Kan väl erkänna att vi inte lever det festligaste livet här på landet, haha!
Men tiden går fort här, nyss var det början av november och nu kliver vi snart in i ett nytt år. Det ska bli spännande att se vart jag befinner mig om ett år, jag hoppas att jag tar tummen ur och börjar studera, men alltså vad ska man läsa? Har ställt mig frågan tusen gånger om, finns inget svar. Jaja, det återstår att se.
Här i veckan åkte vi på en vet. check med Patrick, han mår fint i kroppen vad vetrinären kunde se, så det är bara att träna vidare. Chris jämför Patrick med en femtonårig, trotsig, tonårstjej, tror det kan stämma rätt bra, det gäller bara att vara smartare. Tacksam över att jag befinner mig här där jag får den hjälp jag behöver.
Kolla mysigt bullbak
Och nya supersnygga stövla, blodstopp varje dag, men så värt det.
Bästa med julen, äta
Fint och pyntat ridhus
Höst
2015-11-07Vi har klivit in i november och den gråaste höstmånaden. Livet på Brolöten är bra, riktgit bra. Jag trivs, Patrick trivs och vi får massa bra hjälp. Disskuterade senast igår tillsammans med min nya sambo, Ofelia, om hur dagarna rullar på och helt plötsligt har man jobbat i tio dagar i sträck, tolv timmar om dagen utan att man reflekterat över det. Det måste väl ändå vara ett bevis på att man gillar sitt jobb och trivs med det man gör? Visst är det slitigt, dåligt betalt, ibland sena, sena kvällar och stressiga dagar, lera upp till knäna och skit upp över öronen. Men man får göra det man älskar, och timmarna man spenderar i sadeln och hjälpen man får med sin häst är ovärderlig.
Jag och Patrick har haft det lite kämpigt i ridningen. Som jag skrev sist, så hade han börjat bråka lite lätt hemma, och när vi kom hit blommade det ut ännu mer. Men nu är vi på rätt spår igen, Emelie har hjälpt mig med att rida honom en hel del och det är stor skillnad. Han är inte dum, men han tycker det är jobbigt och svårt, och jag är inte tillräckligt snabb på att parera och lätta av i rätt läge, så för honom blir det kortslutning i kombination med att han vill prova gränserna. Även om det är trist att behöva jobba med grunderna, varje dag, varje ridpass, så är jag glad över att ha ögon på mig hela tiden så att det blir rätt. Jag vill forma en häst som jobbar korrekt och har en stadig grund att gå tillbaka till, så att allt det svåra vi ska göra en vacker dag - blir enkelt. Är så glad för honom, och så tacksam att han är min, hade inte velat byta honom mot någon annan häst i världen, även om hans barnsliga sidor kan gå mig på nerverna ibland. Putte <3
Idag är jag faktiskt ledig. Skulle sova ut, vaknade 06.30... Suck. Men så skönt att äta frukost i sängen med regnet smattrande utanför, pannkakor, kaffe och dokumentär på svtplay. Sen har jag ridit Patrick tillsammans med Emelie, mycket duktig var han. Jag måste bara öva, öva, öva på en stilla hand, mjuk sits driv med vaderna så att jag får honom inom ramen på ett mjukt sätt = glad häst. Att det kan vara så svårt att bara rida rakt fram.
Nu ska jag städa, sen storhandla.
Fina Patrick idag
Frukost, bästa målet på hela dagen
Rätt fint här, oktober <3
Har även hunnit vara hemma två(!) gånger, saknar ju ihjäl mig efter Milla
P.S.
2015-09-28Katrine i London, känns det inte lite avlägset?
Sisådär 2 år senare.
Kanske dags att uppdatera haha!
