Ibland är det så lätt att glömma bort det man gör, var man befinner sig och vad man upplever för stunden. Att jag just i denna stund ligger i min säng med Elin, som också råkar vara min bästa vän, på andra sidan av garderoben. Att jag just i denna stund bor i London. Att jag just i denna stund kan gå ut och ta en promenad längst Themsen. Att jag just i denna stund upplever något som jag aldrig upplevt förut.

 

Det är så lätt att ligga här och tänka på de 11 dagarna det är kvar tills jag är hemma och får krama om mina vänner som jag saknar så mycket. Längta efter en svennefrukost med yoggiyoughurt och knäckbröd. Längta efter snön. Längta efter sängen, tv'n, soffan, kylskåpet, maten och allt det "vanliga". 

Men ibland måste jag sluta längta. Inte glömma bort här och nu, och inte glömma bort att uppskatta. För det "vanliga" i Sverige kommer alltid finnas kvar. När jag är tillbaka i Sverige i Juni kommer jag ångra de stunderna jag gick och längtade, de stunderna jag inte njöt och de studerna jag inte uppskattade. Det som betyder är att jag är här och nu, att jag kan krypa ner under Elins täcke när jag har haft en dålig dag, att jag kan sitta och skratta med universitetseleverna, att jag kan gå ner till middagen och återigen bli serverade friterad kyckling med pommesfrites, att jag kan knacka på Annikas rum när jag behöver prata av mig, att jag kan åka hem till Ebba och äta djungelvrål och att jag kan gå ut och dansa på Londons dansgolv med ett gäng som jag trivs så in i norden bra med. 

Det är lite obehagligt varje gång jag kommer på att den här terminen snart är över. Att när jag sitter på flyget tillbaka 2014 så kommer vi gå mot slutet av det här läsåret, slutet av mina gymnasieår och slutet av det livet som jag lever här. Därför ska jag njuta av varje stund här, inte glömma bort att det "vanliga" i Sverige alltid kommer finnas kvar. Vad sentimentalt det här blev, men jag ska verkligen uppskatta varje dag.