Att se alla glada studenter springa ut och alla P12 hänga runt på gatorna intill sent på nätterna sticker aningens i mig, sticker av avund. De har fått sommarlov, de är klara med skolan och de är fria i vad som brukade kännas som en evighet. För mig blir det inget långt sommarlov, och det kommer det aldrig bli igen. Förra året var sista gången, det var det sista sommarlovet. Det känns vemodigt och tanken på det får mig att vilja bil tolv igen... Även om jag älskar att vara vuxen, ha mitt egna liv, ta mina egna beslut, tjäna mina egna penar och få fördriva min tid på precis vad jag vill, så vill jag så gärna gå till skolavslutningen och sjunga "deeeen blooomster tid nu koooommer". Det var en frihetskänsla utan desslikes.

 

Men jag antar att man vänjer sig med åren. Liksom en del av att bli vuxen. Att man helt enkelt en dag kommer att glömma bort hur det kändes att gå ut från skolan, med betygen i hand efter att ha sagt glad sommar till lärarna, och att det då inte kommer att stickas till av avund. Åhh vad jag bara ville ruska om varenda unge jag körde förbi när jag satt i bilen på väg hem stan här för en timme sen, vid 01.30 - njut av era sommarlov, njut av denna första sommarlovsnatten, och njut av alla tio veckors ledighet du har framför dig.

 

Det var tider det, och nu när verkligheten kommer ikapp och man förstått att det där med lov aldrig blir det samma, inser jag hur viktigt att hitta en vardag man trivs med. Ett jobb dit man vill gå, och en fritid som man fördriver med något som ger energi. Jag hoppas på att en dag kunna älska mitt jobb, kanske inte alla dagar i veckan och hela tiden, men ibland, lite då och då, att känna att man älskar det man faktiskt gör och inte bara längtar efter den där friheten som man kände den första sommarlovsnatten när man var tolv...

 

Det är många faser man ska gå igenom här i livet, men sommarlovsfasen, den är nog över.