Jag satt i hagen imorse och kollade på honom, länge, länge, stirrade på honom i takt som jag räknade ner timmarna, minutrerna, sekunderna. Jag önskade så mycket där och då att det fanns en pausknapp, en pausknapp som kunde stanna tiden, så att jag kunde njuta lite till av att bara kolla på honom, hans blanka päls och hans vackra huvud. Men tiden fortsatte gå, det fanns ingen knapp att trycka på och det fanns ingen återvändo. Han var så vacker och så lycklig i morgonsolen, där han mumsade i sig det färska gräset. Öronen var spetsade rakt fram, ända tills det tog slut, det gick så fort, och så var han borta. Och han kommer vara borta så himla länge nu.

 

Känslan efter? Tom. 

Förstår inte att det har hänt. 

Tror fortfarande att det är en dröm som inte vill ta slut. 

Men jag vet att när jag vaknar imorgon, kommer ögonen forfarande vara rödspränga, och han kommer inte att stå där och vänta på mig.