Tiden är verkligen det konstigaste som finns, en dag kan kännas som en evighet och en månad kan kännas kort som ett ögonblick. Tiden susar förbi, samtidigt hinner vi så otroligt mycket. Som Alex och Sigge säger i sin bok "Å ena sidan kan tiden ses som det mest konkreta: klockan som oundvikligen tickar framåt, sekunderna som går. Å andra sidan är tiden ibland skrämmande ogreppbar. Att försöka förstå tiden är att försöka förstå livet.". För tillfället tror jag ioförsig inte det är tiden det är fel på, det är bara så extremt otroligt mycket att göra. Jag försöker trycka in så mycket i mina dagar att de åtta timmarna jag sitter på jobbet blir som en enda lång nedräkning tills dagen ska börja. Och när dagen väl har börjat, har jag en hel dag att klara av på ett fåtal timmar. Jag sover gott när jag lägger huvudet på kudden iallafall, den saken är säker.

 

Imorgon, måndag (eller ja, det är ju ioförsig idag), inleder jag min sista veckarpå P&G. Min sista jobbvecka på kontoret i gråa värtahamnen. Halleluja! Efter ett år där känner jag mig rätt så redo med något helt nytt och något helt annat. Och annat ska det bli, på söndag nästa vecka tar jag mitt pick pack och flyttar mig och Patrick till Brolöten för att jobba som hästskötare. Ska bli spännande, kul och förhoppningsvis lärorikt. Just nu längtar jag bort från denna, gråa och alldeles för flängande vardagen, pendlande fram och tillbaka, hit och dit, sena kvällar och ständigt dåligt samvete av att jag inte hinner träffa mina vänner. Jag är taggad på en ny vardag, taggad på att kunna satsa helhjärtart på något jag älskar. Har lovat mig själv att jag aldrig i min vuxna vardag ska gå till mitt jobb bara för att tjäna pengarna, det ska finnas ett driv och en vilja. Om det så krävs fyra år på univeristet eller att jag ska mocka hästskit dagarna långa för att ta mig dit - så är det värt det. Vardagen är ditt liv, den ska fungera, och du ska gilla den.

 

Kommer självklart bli tråkigt att lämna Söderby, kollergorna, vänner och inte minst min duktiga tränare här, men det känns så rätt och jag är så taggad på något nytt.

 

Förutom att mitt liv går i ett så går allt bra. Har varit och hälsat på både Elin och Malin i deras nya lyor söder och norr. De trivs och lever rövare i deras nya städer. Saknar dem verkligen varje dag, var skönt att krama om dem. Patrick tuffar på, har vart hos veterinären och kollat kropp och tänder utan några större anmärkningar, dock är han lite tvär i ridningen för tillfället, Evelina hälsade mig välkommen till fyraårstrotsen (ett år för sent) för ett par veckor sen, kul :) Men med tanke på hans utvecklingskurva han gjort sen sex månader tillbaka, är det okej med bakslag, det kan inte alltid gå bra. På onsdag ska vi visa honom för domare för första gången, blir spännande att se vad domaren säger om honom och vad han säger om vita staket och knoppar. Oavsett så är han en stjärna, är så glad att han kom in i mitt liv, med handen på hjärtat kunde jag inte hittat en mer passade, snäll och genomgo häst. Skulle nog jämföra honom med Nalle Puh, haha!

 

Dags att sätta klockan och sova dubbelt så fort som vanligt, 5 x 2 = 10h ;)

 

Senaste veckorna har varit en upptäckt för mig, naiva lilla Katrine har vaknat upp och det känns som att någon har stuckit hål på min bubbla, min vardag och trygghet. Det var som om att det slog om, från en dag till en annan, och jag vet inte varför. Jag önskar så mycket att jag ville bli vuxen, men jag vill bara sätta bandet på repeat från det att vi var femton år. Jag vill inte växa upp, jag vill inte att mina vänner som är min familj ska flytta, jag vill inte att livet ska förändras, jag vill att vi alltid ska vara vi som så som vi alltid har varit. Jag är rädd för att skiljas.

 

Det är svårt att sätta ord på en självisk och barnslig tanke. Tårarna sprutar hejdlöst, och jag vet knappt varför. Men jag hatar hejdå, hatar att lämna något tryggt. Hatar, hatar, hatar - och det har jag alltid gjort. Som Malin sa igår "life of beeing lillasyster". Jag har alltid haft svårt för att vara själv, jag gillar inte mitt eget sällskap, om jag kunde hade jag helst låst fast mig i mina vänner, livet är så mycket roligare tillsammans. Jag är rädd för att det vardagshänget vi har haft de senaste åtta åren är över, att det aldrig kommer bli detsamma igen. Vi har alltid haft varandra, och jag tror att Mathilda, Malin och Elin känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det finns inte en enda sak de inte vet om mig, och inte en enda sak jag inte vill att de ska veta om mig.

 

Jag antar att detta är en del av att växa upp. Att inse att livet vi levt i skolan, på fritiden, i stallet, med kompisar, på tonårsfesten, hos föräldrarna, bland syskonen, i flickrummet bara varit en förberedelse till det riktiga livet. En förberedelse för att göra oss självständiga, trygga och nyfikna. Man har ju alltid vetat att vi en dag kommer att gå skilda vägar och skapa ett eget liv utanför vår barndomsbubbla. Att vi kommer att följa våra egna viljor, mål och drömmar. Men helt plöstligt står vi här och ska säga hejdå för att börja ett nytt, spännande liv. Nu ska vi vara självständiga, trygga och nyfika. Vi ska vara redo, men jag känner mig bara minst i världen.

 

Jag har svårt att förstå att vi som alltid haft varandra så nära, varje dag, inte kommer vara en del av varandras vardag längre. Att vi i höst kommer befinna oss på olika ställen för att följa vår egen stig. Jag vet att det kommer bli bra, men just idag känns det för mycket. Jag vet att det är lika för alla, men just idag känner jag mig ensam. Jag vet att vi alltid kommer att ha varandra, men just idag är jag rädd för vi ska bli för vuxna och glömma bort varandra i våra nya liv.

Klockan är strax tolv, det är måndag och jag har precis lagt mig i sängen med hö i håret och skitiga tår i mitt mer eller mindre kaotiska rum. Det blir så, tidiga mornar, långa dagar på jobbet och sena kvällar i stallet och jag är så trött att jag knappt orkar borsta tänderna. Kul det där hur nogrann man är med sina djur, men när det kommer till mig själv kan jag liksom leva i mitt egna skit i veckor innan jag tar tag i något.

 

Mycket tankar som snurrar i huvudet nu för tiden. De närmaste måndarna kommer bjuda på många förändringar, och som alltid när man sitter i ett mellanläge börjar hjärnan gå på högvarv. Ibland kan jag bara längta tills där och då jag lever ett stabilt liv, med en stabil framtid. Sippa behöva tänka på vad man vill, kan och ska, bara vara och känna sig nöjd. Redan på söndag börjar förändringarna genom att Elin flyttar till Lindköping, följt av Malin som flyttar till uppsala. Blir konstigt. Tur att jag, än så länge, har Mathilda.

 

Nej håller på att somna mellan varje mening, måste stänga ner.

29 juli. Mitt i sommaren, mitt i den ljuva sommaren. 

 

Man längtar, pratar om, planerar och blickar framåt mot sommaren ända från de kalla vintermånaderna. Helt plötsligt är den här, och innan man hinner uppfatta det är man halvvägs igenom. Vädret har inte varit något att jubla över hittills denna sommaren, känns mer som höst, vi hade fem dagar med härlig värme, därefter dalade det. Men det finns värre saker att klaga på, right? 😉

 

För ett par veckor sen fick jag en veckas semester där jag njöt at av att bara vara hemma. Det finns få saker som slår att få använda dygnets 24h åt precis vad man vill; umgås med kompisar, skratta, äta vattenmelon, hänga i stallet, träna med Patrick, mysa med Milla, sova ut och kolla serier.

 

Efter sju relativt lugna arbetsdagar sitter jag nu på ett flygplan till varmare breddgrader; Portugal. Det jag längtar mest till är att vakna upp imorgon, dra på mig shorts och ett linne och äta frukost i solen. Ska dessutom bli så härligt att få krama om farmor och kusinerna igen. Skäms nästan över att jag inte varit där på närmare fyra år. Skönt ska det bli, dessutom kommer Olivia ner imorgon. Dröm. 

 

Under tiden jag är borta befinner sig Patrick hos Evelina för träning. Känns tryggt att jag lämnat honom där, även om en liten del av matthjärtat gör ont, saknar honom och Millamus redan. De gör mig så lycklig, varje dag. Har svårt att förstå att jag för närmare tretton månader varken hade häst eller hund i mitt liv, hur överlevde jag?? Måste ha varit fruktansvärt tråkigt... 

 

Nu ska jag överväga med mig själv om det är värt att ställa sig i toakön, eller om jag håller ut fram till Lissabon där jag mellanlandar. Svårt beslut ändå.

 

 

Sommaren är äntligen här, och denna gång verkar den vara här för att stanna. Om två jobbveckor har jag dessutom en hel veckas ledighet. Ska bara njuta av att vara hemma och leva sommar; åka ut till stallet och umgås med Patrick, hänga med kompisar och sova ut. Så välbhövligt och efterlängtat. Senare i sommar åker jag ner till Portugal för att hälsa på farmor och familjen, en vecka i soliga Porto. Kommer bli riktigt skönt. Under den veckan ska Patrick få åka till Evelina på träningsläger, kommer bli väldigt nyttigt för både honom och mig. 

 

Appropå Patrick har han verkligen gjort stora framsteg de senaste veckorna. Han blir stadigare och stadigare för varje dag och har mycket mer ork och kraft i dagsläget än för bara ett par veckor sen. Han försöker verkligen varje pass och vill vara till lags, även om han tycker det är jobbigt. Blir som nykär varje gång jag suttit på hans rygg, tänk att jag äger en sådan fin och underbar häst?! Igår smälte mitt mattehjärta, påväg ner mot hagen när jag ropade på honom, kollar han upp ger ifrån sig ett stort gnägg och går fram till grinden. Det börjar verkligen bli han och jag. ❤️

 

Sen senast har jag dessutom hunnit fira min första svenska midsommar på fyra år - och den vara så bra som den kunde bli. Omgiven av härliga människor, med lekar och snapsvisor, jello shots, sill och på toppen av det 11 grader och regn. Precis som svensk midsommar ska vara. 

Tidiga mornar på kontoret i vanlig ordnig... Imorgon är det midsommar, och Sverige är gråare än någonsin, men tacka gud för en extra ledig dag. För första gången på fyra år ska jag fira en Svensk midsommar i regnet, ska bli såå kul. En sista dag på jobbet innan långhelg... Och ikväll blir det träning med Patrick. Igår fick Evelina rida och tror hon är på helt rätt spår. Framåtbjudning, stöd, framåtbjudning - träna, träna, träna💪🏼

Att se alla glada studenter springa ut och alla P12 hänga runt på gatorna intill sent på nätterna sticker aningens i mig, sticker av avund. De har fått sommarlov, de är klara med skolan och de är fria i vad som brukade kännas som en evighet. För mig blir det inget långt sommarlov, och det kommer det aldrig bli igen. Förra året var sista gången, det var det sista sommarlovet. Det känns vemodigt och tanken på det får mig att vilja bil tolv igen... Även om jag älskar att vara vuxen, ha mitt egna liv, ta mina egna beslut, tjäna mina egna penar och få fördriva min tid på precis vad jag vill, så vill jag så gärna gå till skolavslutningen och sjunga "deeeen blooomster tid nu koooommer". Det var en frihetskänsla utan desslikes.

 

Men jag antar att man vänjer sig med åren. Liksom en del av att bli vuxen. Att man helt enkelt en dag kommer att glömma bort hur det kändes att gå ut från skolan, med betygen i hand efter att ha sagt glad sommar till lärarna, och att det då inte kommer att stickas till av avund. Åhh vad jag bara ville ruska om varenda unge jag körde förbi när jag satt i bilen på väg hem stan här för en timme sen, vid 01.30 - njut av era sommarlov, njut av denna första sommarlovsnatten, och njut av alla tio veckors ledighet du har framför dig.

 

Det var tider det, och nu när verkligheten kommer ikapp och man förstått att det där med lov aldrig blir det samma, inser jag hur viktigt att hitta en vardag man trivs med. Ett jobb dit man vill gå, och en fritid som man fördriver med något som ger energi. Jag hoppas på att en dag kunna älska mitt jobb, kanske inte alla dagar i veckan och hela tiden, men ibland, lite då och då, att känna att man älskar det man faktiskt gör och inte bara längtar efter den där friheten som man kände den första sommarlovsnatten när man var tolv...

 

Det är många faser man ska gå igenom här i livet, men sommarlovsfasen, den är nog över.

De senaste veckorna har jag mest hängt ute i stallet, och det känns så bra att vara tillbaka i det liv som jag lämnade samma dag som vi sålde Casper. Längtar ut till hästen varje dag, haha! Har dock hunnit fira syrrans 24-årsdag samt jobba både natt och dag (rekommenderas ej om du vill hålla dig vaken på jobbet). Men pengar behövs i dagsläget, vill nog inte ens veta mina utgifter denna månaden. Pengarna bokstavligt talat FLYGER ut ur kontot... Det är inte gratis att ha häst. $$$

Två dagars resande, varav idag bestod av över 14 timmar stillastående i lastbil. Så duktig och helt oskadd, förutom lite spänd och skärrad. Min femåriga bäbis, så duktig. Tänk att han är min och att han äntligen är hemma - välkommen hem Patrick❤️

Tiden går så fort och det har hänt så mycket sen jag uppdaterade bloggen sist...

1 mars.

 

Hejdå vintern, hejdå slask, hejdå vinterjackan, hej mars.

Trots att det varit en extremt mild vinter men relativt lite snö, så är det alltid lika skönt att säga hejdå till de värsta vintermånaderna. Även om mars i sig brukar bestå av snöblandat regn och varannan dag minus och varannan dag plus - så är det snart vår.

 

Kan inte riktigt förstå att det snart gått nio månader sen vi tog studenten... Hur har all tid försvunnit och varför har jag inte hunnit åstakomma något fantastiskt ännu? Jobbar på samma jobb, bor fortfarande hemma, hänger lite med kompisar, myser med hunden and so on. Men I like it. Har efter många om och många men, och kan jag och vill jag?; bestämt mig för att köpa häst igen. Helt utanför mina tankar och planer för nio månader sen, men det känns så rätt. Under hösten när jag började rida igen insåg jag hur mycket jag saknat det. Jag var lite vilsen ett tag i vad jag ville och kände mig allmänt klyven mellan att spontana livet och bränna pengarna på en strand i Australien, spara dem för en bättre och tryggare studietid eller köpa häst. Mitt beslut känns så bra och jag längtar så mycket tills jag hittat rätt.

 

Det är konstigt det där, hur jag för drygt två år sedan var så trött på allt som hade med hästar att göra, och hur lättad jag kände mig när hästen var såld och jag hade sagt adjö till alla stallet - och idag kan jag inte vänta till att börja träna, hänga i stallet, putsa sadlar och tävla. Jag är väl en hästtjej djupt in i ryggmärgen, och det kommer jag nog alltid att vara, även om maddox, piccolino och bärs vid Themsen alltid kommer ha en plats i mitt londonhjärta.

 

Appropå London, så åker jag och Elin dit om mindre än två veckor. Torsdag kväll till måndag kväll. Kan inte bärga mig!!! Ska bli så kul och underbart att vara tillbaka i städernas stad. Ska bar traska runt och andas in förorenad londonluft, sitta vid themsen och dricka öl, häsla på världens bästa skola och lärare, gå på maddox och project (som jag saknat det!!!), hälsa på kvarblivna vänner, äta god mat, ta en promenad i parken och bara återuppleva lite av allt bra som vi hade i tio månader. Dessutom fyller Elin 20 (holy macarony, hur blev vi så stora och vuxna!?!?!?!) så hon ska firas med dunder och vrak. Förra året på Elins födelsedag, 13:e mars, satt vi vid Themsen i klänning, lyssnade på musik och levde livet, Ebba klarade teoritestet samma dag och sen åt vi alla middag tillsammans, middagen slutade med att en fullare elin disskuterade notan med resturanschefen, och efter det satt vi med några av uni-studenterna nere vid vattnet , köpte vinglas, drack öl och frös - men livet var så jävla bra. Och som tur var så är livet fortfarande det.

 

Ska bli spännande att se hur allt ser ut om tre månader, har jag hittat häst då? vad är framtidsplanerna? bor mina vänner kvar här? har några flyttat tillbaka hit? Det finns så många miljontals saker man kan göra och det är fan helt jävla fantastiskt. Första månaderna efter sommaren blev jag bara förvirrad och nere av alla förändringar, kompisar som gick och kom, vad jag skulle göra nu och i framtiden och yada yada.

 

Men vet ni vad? Det löser sig! Och även om jag hatar på det ibland, så är livet efter studenten fantastiskt på alla sätt och vis. Ska påminna mig själv om det när jag traskar upp till jobbet klockan 06 varje morgon. Nej nu måste jag sova, jobbade i båthamnen inatt och klockan är 05 nu, imorgon blir det Örebro för att kolla på ännu en häst. Undrar hur många mil jag kört hittills för att kolla på alla dessa hästar...?

Höst och livet känns lite allmänt grått just nu. Snart fyra månader sen studenten och det där med att ha en liiiiiten aning om vad man kan tänkas göra existerar inte hos mig. Jag knegar på med jobb och ska faktiskt börja nytt jobb på onsdag vilket känns lite spännande iallafall. Men att jobba utan "syfte" är inte så motivernade, gå upp 05, traska till jobbet, komma hem 17, traska hem, träna, äta, sova. Tanken på att det är såhär det kommer se ut tills jag någon dag kommer fram till vad jag ska plugga (och lyckas få till ett bra jäkla högskoleprov (som jag förövrigt glömde att anmäla mig till)) känns lite trist. Jag vill ha något att jobba för, något som gör mig motiverad. Är så klyven mellan alla val och känner faktiskt för första gången; fan vad skönt att vara fjorton år, och inte behöva planera eller fundera vad man ska göra de närmaste åren. Känner mig så förvirrad och ledsen över att inte ha några planer eller mål...

Studenten var som alla andra säger, en av de bästa dagarna i mitt liv. Levde i ett konstant lyckorus och var bara så sprudlande glad, lever fortfarande kvar för denna dag. Nu är dock livet tillbaka till som det alltid har vart, eller som det alltid var innan London. Även om det var jobbigt, tråkigt och sorligt att lämna London och det år vi haft, så är vardagen i Sverige rätt bra den med. Jobbar på samma lilla café som förra sommaren, hänger med vänner som jag saknat, sitter på balkongen och lyssnar på skön musik, nattbadar i sommarregn och käkar knäckebröd med leverpastej - lever svensk sommar helt enkelt. Har förövrigt också fått en liten hundvalp här hemma så utöver svensk sommar torkar jag också en del hundskit, men söt är hon vår lilla tjej. Hur framtiden ser ut och vad som händer när sommaren tar slut återstår att se. Har inte sökt någon utbildning och har för tillfället inget jobb till hösten, så planen är att ta det som det kommer, eller nja, jag ska ju hitta ett jobb på något sätt, men var och när återstår att se.

 

Finns så mycket jag vill just nu; backpacka någonstans i världen, åka tillbaka till London och jobba, köpa en häst, bo kvar hemma och tjäna ihop startkassa till eget boende, åka till ett fint stall och slava för en dressyrtant, hänga på mina vänner till Norge och jobba röven av mig... Ändrar mig varannan dag med vad jag egentligen vill göra, idag vill jag backpacka, imorgon vill jag säkert köpa en häst, och det är ju just detta som känns så skönt, jag behöver inte bestämma mig och jag måste inte ha en plan för jag är så fri just nu. Jag vet att jag förr eller senare kommer bestämma mig och att det förhoppningsvis kommer dyka upp något i rätt tidpunkt som kommer kännas rätt. Försöker bara leva i nuet och njuta av sommaren när jag är ledig. Carpe diem mina vänner, carpe diem :P. Xxx

Sista uppgifterna är inlämnade, proven är skrivna och betygen är satta. Om tre dagar tar jag studenten och om sex dagar är jag tillbaka på svensk mark för att stanna. Det är dags att efter nio och en halv månad i mitt och Elins lilla rum packa väskorna. Det känns... sjukt. Lever i konstant lyckorus samtidigt som tåratna vill spruta för att lämna detta.

 

Men förutom allt detta sjuka som jag knappt kan förstå (t.ex. att jag ska ta studenten?!, att jag kommer inte behöva plugga på huuuur länge som helst?!, att jag ska åka hem från London!?, att jag har redan varit här ett helt läsår!?) så är livet jättebra! Förra veckan var jag i Turkiet med Ebba; solade, badade och drack drinkar - så skönt. Den senaste veckan har gått åt att fira att vi avslutat skolan, lite för många sena nätter/tidiga mornar, men det är så det ska va, jag är glad och älskar livet.

 

Påsklovet var såå bra, var hemma över påsk och min födelsedag vilket var supermysigt. Åt massa god mat, hängde med mina saknade vänner och duschade i min älskade dusch. Tanken på att nästa gång jag är hemma är det på riktigt gör mig dock lite ledsen. Men gud så mycket vi har att se fram emot innan dess!

 

I onsdags var det en efterlängtad dag som jag vill återuppleva om och om igen. Studenmössorna sattes på och i princip hela skolan firade valborg tillsammans nere på gräset. Alla var glada och hela stämningen bestod av lycka. Ni vet en sån dag då man somnar glad och vaknar lika glad trots huvudverk och en 8.00 lektion, en sån dag var det. Förövrigt rullar allt på som det brukar, förutom att univeritetet har avslutat sin termin och idag lämnat campus. Många hejdå som faktiskt känns riktigt tråkigt, vi har ju trots allt bott här i 8 månader omringade av alla dessa människor. Nu kommer det bli tyst och tomt, på gott och på ont.

 

Nu i helgen är majiroteten av gänget i Paris och lever livet, lite avis blir man när man ser alla bilder på instagram, men här i London är det inte så dåligt faktiskt, skinande sol och doft av sommar överallt. Sånt blir man glad av.

 

 

Påsklovet har inletts och det känns sååå skönt! Två veckors ledighet från skolan efter att ha kämpat med stora uppgifter och inlämningar den senaste månaden, samt skrivit (mitt absolut sista) nationella prov. Tror nog alla mina schoolmates kan hålla med om att det här lovet har varit extra efterlängtat, inte nog med att det är välbehövligt, det är också vårt sista riktiga lov någonsin. Ska passa på att njuta lite extra av att vara ledig från skolan, sova ut och bara ta det lugnt.

 

Förövrigt har jag varit jordens sämsta bloggare, kände därför att det var dags att uppdatera igen. Har egentligen inte inträffat några större händelser, livet har rullat på som vanligt vilket är rätt skönt det med. Mathilda var ju här förra helgen vilket var underbart, jag och Elin hade en grym helg med världens bästa vän - kunde inte ha vart bättre faktiskt. Efter att Mathilda lämnade gick det bara några dagar innan Elin åkte till Sverige och helgen spenderade jag på bio med syrran, massa sömn, sushimiddag med Alex, promenad i SHORTS OCH LINNE(!!!) och en magamysig luch med Ebba. Nu sitter jag dock ensam här på rummet och rullar tummarna, låter jättetrist men förutom ensamheten är det ganska skönt att göra ingenting. Har precis vart nere och ätit i matsalen, utbudet såg dock inte särskilt lockande måste säga, blir nog lite nudlar här på rummet om jag ska klara mig utan mat till imorgon. Om det finns något som får mig att sakna hemma så är det vårt kök, mat hur du vill, när du vill och vad du vill. God bless the food! Nu ska jag laga lite nudlar, sätta på en bra film och njuta av att det är LOV. Peace!

 

För ett par dagar sen passerade vi mitten av vårterminen, förra veckan anlände studentmössorna och nu har jag varit här i 7 månader. Tiden går fort och det känns helt sjukt att det idag bara är 71 dagar kvar till studenten(!!!). Dessutom är det endast två och en halv vecka kvar tills vi inleder vårt två veckors långa påsklov och därefter är det mösspåtagning och valborg. Man hinner knappt blinka innan en vecka har gått och en ny inleds.

 

Sen sist jag skrev har mycket hänt. Elin fyllde 19 och vi hade världens finaste väder i London (nu snackar vi inte lite vårvärme, utan 20 grader och strålande sol), satt nere vid Themsen flera dagar/kvällar i rad och bara njöt av solen, värmen, vänner och öl. Elins pappa och bror har även hunnit vara här och vi tog med Oscar ut på en kväll på Maddox. Utöver lite utekvällar så har mycket tid lagts på skolarbete, och i måndags lämnades äntligen gymnasiearbetet in! Lycka på hög nivå! Nu är det bara några få skoluppgifter att kämpa med innan lovet och det känns UNDERBART. Innan lovet, kommer dessutom Mathilda och hälsar på, ska bli så skönt att få krama om världens bästa vän igen och dessutom få visa henne vårt liv här. Jag kan nog leva med att ha det såhär några månader till, bästa, bästa London.

Länge sen jag var inne här och skrev sist, men jag lever fortfarande! Hade ett helt perfekt sportlov med besök av mamma och pappa, god mat, musikal, 100 dagar-kvar-till-studenten-firande, filmkväll, konsert, Sverigebesök av Ebba, barhäng, ännu mer utång och sen lite sömn och alldeles för lite plugg på det - precis som det ska vara med andra ord. Veckan efter lovet (förra veckan), blev en mjukstart i skolan och mycket spontana kvällar, ett besök på Houses of Parliament, sushimiddag och en hel del sömn. Kändes nästan som att ha två veckors lov.

 

I helgen hände det som alla gått och längtat efter; våren kom! Eller vet inte ens om man kan kalla det vår? Folk gick barbent och med linnen, åt glass och solade, spelade fotboll och cyklade runt, stämningen i hela den här staden blev helt bubblande glad, nästan som att sommaren var på besök. I lördags satt vi i flera timmar på en trappa på Trafaquar square, åt semlor, pratade och kollade på vårglada turister som traskade förbi. Avslutade med god middag tills alla, något trötta efter gårdagens utgång, skildes åt och åkte hem. Söndag hängde vi nere vid Themsen i vårt underbara Richmond, låg och solade och åt glass, pratade och bara njöt innan plugget kallade framåt eftermiddagen. Avslutade helgen med en mysig middag med syrran innan jag kröp i säng. Jag vet inte om det är möjligt; men jag älskar det här stället och alla dessa människor mer och mer för varje dag som går. Är så glad och mår så bra, varenda dag.